Sand och lera är ytterligheterna. Mellan dem finns mo och mjäla som alltså har kornstorlekar som är mindre än sandens men större än lerans. Dessutom innehåller alla jordar mullämnen.

Sandjord

Sandjordens korn är mellan 0,2 och 2 mm stora. Därför har sandjord ganska stora porer och är luftrik och lättgrävd. Den är väldränerad, och håller alltså inte vatten särskilt bra. Här löper växterna risk att torka. Sandjord känns grynig och faller sönder om du försöker rulla den till en boll.

En sandig jord mår alltid bra av att täckas med organiskt material som gräs eller löv. Täcket, som helst ska vara minst 5 centimeter, minskar avdunstningen samt tillför mullämnen när daggmaskarna bryter ner det till mull.

Lerjord

Lerjord består av minst 25 procent lera och har så små lerkorn (mindre än 0,002 mm) att de klibbar ihop i kokor. Hålrummen finns mellan kokorna. Lerjord håller vatten bra och är mer näringsrik än sandjord. Nackdelarna är att den kan bli för blöt och att det tar lång tid för den att bli varm på våren. Det är viktigt att man inte kliver för mycket i lerjordsrabatten eftersom den då packas så hårt att växternas rötter får svårt att ta sig ner. Lerjord känns inte grynig och kan formas till bollar eller sammanhållande korvar.

Även en lerjord mår bra av att täckas med organiskt material eftersom daggmaskar och andra nyttiga djur gör gångar i lerjorden på sin väg upp till täcket och drar med sig mullämnen ner när de sakta bryter ner täcket.

Surt eller basiskt i jorden

pH är ett mått som anger kemisk surhet. En jord kan vara sur, neutral eller basisk. De flesta växter vill ha en jord som har ett pH-värde på  5– 7. Ligger pH-värdet under det, på ungefär 4 –5 är jorden sur och då trivs till exempel rododendron, ljung, ¬hortensia och många ormbunkar. Är pH-värdet högre än 7 är jorden basisk. Ett vanligt sätt att höja en jords pH-värde är att tillföra kalk. Vill man istället sänka pH-värdet kan man tillsätta okalkad torv. I trädgårdsbutiken finns tester som du kan använda för att mäta din jords pH-värde.