Morfars slaskhink

(Mina föräldrar hade båda tidigare varit gifta på varsitt håll, men blev kära i varandra, begick typ byns första skilsmässor och flyttade ihop. Skiljas var sånt som filmstjärnor i Amerika gjorde, så vilket rabalder det blev.) Nå, ungefär femtio meter bort bodde morfar. Morfar var inte nöjd med att mamma hade gjort som filmstjärnorna. Och därtill träffat en lurk (min pappa). Och fått en skitunge (jag).

Så morfar, mamma och pappa var gruvligt osams hela tiden. Och tänk att man bums måste bo så nära då? Det känns som om jag är född flera århundraden tillbaka – men det är liksom en tidsmaskin, att vara född i Malung.

Morfar hade en komposthink. Den var mycket viktig och något vi kunde få bära iväg och tömma, om gubben var på gott humör. Vad som var vitsen med det otäcka, tunga, skvimpiga begrep jag inget av på den tiden. (Nu vet jag att den blev jord till jordgubbsfältet.) Men morfars komposthink hade dignitet, det förstod man. Och inte minst: den var ett vapen. Vilket man kan behöva när man är ilsken gubbe; det blir som en evighetsmaskin, för är man en gubbe som hytter med näven så fort man ser en ung människa, ja då kommer det utan tvekan att dyka upp många unga människor som apar sig just för att få se gubben hytta med näven, och så rullar det på liksom.

Vid ett tillfälle körde två av byns driftigaste ynglingar skränande runt utanför hans dörr med sina mopeder. Morfar öppnade självklart, klev ut och gjorde sin grej: hötte med näven. Och gick så in. Busarna fortsatte cirkla på gården. När de inte gav sig öppnade morfar igen, denna gång med slaskhink. Han inväntade killarnas förbifart just utanför trappan, och så skickade han iväg innehållet. Skrik. Vrål.

Det måste ha varit en syn. Två tuffingar, susande genom byn i ett stinkande moln, behängda med äggskal, fiskrens, fettklumpar, grötrester, diskvatten och med ansiktet fräknigt av den eviga kaffesump som var signumet för morfars kompost.

Vad kan man lära av detta? Att elaka gubbar får sluskar utanför dörren? Att sluskar får slask över huvudet? Hur som helst kan jag aldrig nog betona: kompost kan verkligen användas till allt. Och inse att detta är ett av de ljusaste minnen jag har av morfar – det var ju ändå rejält gjort på nåt vis. Och gud så nyfiken jag är på varför han var så arg jämt. Om bara komposthinkar kunde tala …

 

Man blir så förbannad!

Här kastar medarbetarna slaskhinken åt välförtjänt håll!

Jag slänger slasket över mitt vänstra knä, som inte vill böja sig som jag vill. Jag får väl odla i upphöda bäddar resten av livet. Eller åla runt. Artroskopi, sa någon. Låter som en kurort på Kreta…

Peter Englander, trädgårdsmästare

Förstora

Jag vet Precis! Tänk dig att du efter års letande hittar ett melonäppelträd, Sveriges mest aromatiska äpple. När det efter fyra år äntligen ger frukt är det den urtråkiga sorten Silva! Så jag slänger gärna slaskhinken över dem som lurat mig. Någon gång måste det bli fel vid märkningen, men det händer för ofta!

Lena Israelsson, författare

Min slaskhink kastar jag på förlagen. Alla böcker som låtsas vara något de inte är gör mig tokig. När text och bild är ”lånade” från showgardens men framställda som om det skulle kunna vara hemma i en trädgård. DET kan göra mig galen.

Magnus Hagstedt, bildredaktör

Förstora

Jag kastar på praktlysingen som tar över alltihop, fastän jag river och river. Jag vill döda... Hjälper slaskhinken?

Eva Kusoffsky, layoutare