Höstens nyårslöften

SITTER I EN LÅG SNÄV SOLSTRÅLE  på farstutrappan. Det är tidig morgon, barnen sover och jag har flera timmar för mig själv. Det ser ut att bli en fin höstdag, luften är hög och klar och solen värmer, bara jag sitter stilla och prickar in solstrålen. En svag vind. Det är mitt absoluta favoritväder. Gräset glimrar vått. Jag är redo med att-göra-listan i bakhuvudet, stövlarna på och de jordiga, stela handskarna i näven. Men jag blir sittande, för får jag en sån här magisk, stilla stund – då ska jag tacksamt ta emot, så pass har jag lärt mig. När jag plötsligt får stanna av och inte tänka längre än solvärmen på näsan räcker. (Sedan slutar det alltid med att jag somnar till, börjar frysa, och måste rusa upp och sätta fart för att bli varm.)

Om andra börjar sina år i januari så börjar mina på hösten, i augusti–september. Då startar det om. Det är då jag utvärderar året. Och hur blev nu det här trädgårdsåret?

MEST NÖJD MED: Grönsakslandet – ojojoj, nu är jag ordentligt frälst. Så härligt att kunna skörda sallad och grönt. Jag flyttade landet till framsidan av huset, nära till hands att luckra i förbifarten. Landet blev inte mer än 3x2 meter. Och kantades med nedstuckna bräder, så att ogräset inte vandrade in.  

Dahliorna – tack snälla dahlior för förståelsen! Jag fick inte till logistiken, hann inte förodla i kruka och skulle inte komma till landet nog ofta, utan satte ner dem direkt i jorden, på tok för tidigt, redan i mitten av april. Grävde ner dem lite för djupt, och lade på fiberduk. For tillbaka till stan. Det blev kallt och toksnöväder. Men dahliorna klarade det! Nu har jag den lyckliga insikten; väldränerat och med fiberduk, då funkar det att sätta ut dem direkt. De kommer sent, men bättre sent än aldrig!

SÅ LAGOM NÖJD MED: Nässlorna i rabatten. Jag bestämde mig för att prova att inte dalta med rabatten på baksidan. Jag närde hopp om att blommor och nässlor kunde leva ihop. Pyttsan! Nässlorna toppar min att-göra-lista nu…

Rosrost – men fy i hela friden! Här väntar man på rosblomningen, och sen kommer det illbrandgula klunsar av rosrost, som nåt slags galen ros-acne, som gör att de deppar ihop och liksom slocknar. Grrr!

Nå, allt som går fel kan bli bättre. Så jag avger i höstsolen mina nyårslöften om mer pyssel inför nästa år. Ska bara nicka till en stund först...