Fröets magi

Förstora

Viveka Ljungström i frösamlartagen.

Frön är förunderliga ting. De kan vara små som orkidéns eller stora som kokospalmens. En del kan flyga, andra kan haka sig fast, och ytterligare andra vill helst ta vägen genom magen på ett djur, eller rulla över havet.

Gemensamt för alla frön är att de bär på möjlighet till växt och liv. Ett frö är inte dött, det vilar. Frövilan kan vara alltifrån några dagar till flera hundra år, beroende på vilken växt fröet kommer ifrån. Sälgens frö dör efter 20 dygn, den indiska lotusens frö tros kunna ­leva i över 400 år och sedan gro. Men inte ens alla frön från samma växt har samma sorts frövila. Världen är nämligen så förunderligt ordnad att den sällan satsar allt på ett kort. Svinmållan har till exempel frön som är tunnskaliga och gror i ett nafs, men den har också andra mindre lättväckta frön som kan ligga i jorden och vänta i många år. Skulle de snabba fröerna hamna i dålig jord eller väckas ett dåligt år finns de andra kvar som en ­reserv i väntan på bättre tider.

Jag läser mig till att frön från såväl mina fingerborgsblommor som kungsljus kan ligga i vila i minst 100 år. Jag lägger några i en burk och tänker att jag ska ge bort dem om 20 år till någon som kan förvalta dem i kanske 100 år till.

Att samla frö är att skapa sin egen historia. Att så de frön man själv odlat ger en helt ­annan dignitet åt tomaten, ringblomman och svartroten. Efter ett par somrar börjar de kännas som ens egna sorter. Min svartrot är lite godare än andra sorter. Och nästa års borlottobönor ligger på tork så fint.

Viveka Ljungström
viveka@aot.bonnier.se

I nästa nummer blir det tulpanfrossa och lite tankar kring växter man inte tycker om. För visst kan växter väcka aggressioner – eller? Vilken växt retar dig?

HÖSTGLÄDJE

Skördetiden fortsätter länge än. Kronärtskockorna står stolta långt in på hösten. Och visst var det värt besväret! Sådde i januari, pysslade i nio månader och njuter nu för fullt.

Förstora

Vintersallat är min absoluta favorit bland blad. Går hur bra som helst att så länge än. Övervintrar ofta under snön och står skördeklar till våren.

Förstora

Nu går jag runt och skvätter frön i trädgården. Aklejrutor förvildar sig gärna, liksom fingerborgsblomma, romersk riddarsporre och franskt kungsljus. Och dill! ­Ingen dill blir bättre än den man liksom slängt ut på måfå på hösten.

ETT FRÖS VÄG

Förstora

I våras kom boken Den egyptiska akacians långa dvala av Matti ­Wiking Leino (Nordiska museets förlag), agronomen som har ägnat mycket tid åt att försöka få gamla fröer ur samlingar att gro. Närmare bestämt har han sått 13 000 (!) frön som han hittat i gamla musei­arkiv. Väldigt få har grott. Men ett grodde, en doftaka­cia vars frö legat i samlingarna sedan 1850- talet, och plantan finns ­numera på ­Julita gård i Sörmland. Berättelsen om akaciafröet är en berättelse om Sverige, veten­skapens lockelse och om en svensk forskare och hans familj i 1850-talets Sverige. Spännande och fascinerande läsning.