Faktabank

AA Barrväxter, höga

Bild tagen av Anna NV Uppsala

Uppdaterad 19 juli 2016 av Anna NV Uppsala

  • BIDRAG FRÅN KENNETH K I GÖTEBORG / NOV 18 2004

    HÖGA BARRVÄXTER

    De växter jag presenterar här lämpar sig bäst för solitär placering. Barrväxter bör under alla omständigheter placeras så att de inte kommer att stå och trängas. Placering intill andra träd eller buskar leder till att barren vissnar och man får kala partier. Samtliga dessa får en sluthöjd på 5 m eller mer.

    Abies veitchii, fujigran. En relativt svagväxande ädelgran, som i våra trakter blir ca 10 m hög. Den har ett smalt växtsätt och passar således även i en inte alltför stor trädgård. Vackra grön barr med vita strimmor på undersidan som framträder väl. Den får vackra kottar redan som ungt träd. Zon 4 enligt litteraturen men det skulle inte förvåna mig om den klarar även zon 5.

    Cedrus atlantica (Glauca-gruppen), blå atlasceder. Den här cederarten har traditionellt ansetts vara den härdigaste. Den blir 10 m eller mer. Som ung är den relativt smal till formen och får först som äldre det karaktäristiska cederutseendet. Ett av de vackraste barrträd man kan ha i våra trädgårdar, tycker i alla fall jag. Härdighet till zon 2 och där bör man inte dra sig för att försöka. Zon 3 för den som vill chansa.

    Cedrus deodara ’Eisregen’, himalajaceder. Den här cederarten har på senare år visat sig vara den härdigaste och just denna sort troligen den allra härdigaste. Den blir 10 m eller mer men är relativt smal till formen. Ett av de vackraste barrträd man kan ha i våra trädgårdar, tycker i alla fall jag. Blågröna barr, som är ljusare som unga, vilket leder till att de hängande skottspetsarna lyser, nästan som blommor på lite avstånd. Härdighet uppges till zon 3 och där bör man inte dra sig för att försöka. Zon 4 är nog mera tveksamt.

    Chamaecyparis lawsoniana ’Alumii’, ädelcypress. Tätväxande, pelarformad cypress. Höjd knappt 10 m. Passar bra även i den mindre trädgården. Den har vacker blågrå färg. Känd gammal sort, som det bör vara lätt att få tag i. Är väl utprovad i zon 3 och det skulle inte förvåna mig om den klarar högre zoner än det. Svårigheten är att snön kan ställa till det så att formen skadas och grenar fläks av.

    Chamaecyparis lawsoniana ’Aurea’, ädelcypress. Den har vacker gulgrön färg. I övrigt som sorten ’Alumii’.

    Chamaecyparis nootkatensis ’Pendula’, hängcypress. Här går åsikterna isär. Många tycker att de extremt hängande skotten ger ett deprimerande intryck. Själv har jag alltid imponerats av den exotiska formen. Den blir hög, kanske 15-20 m och ganska vidlyftig. Den kräver alltså plats för att komma till sin rätt. Gillar man den inte kan man skaffa ett exemplar av den rena arten, som inte är så tokig den heller. Härdigheten både för arten och denna sort är god. Zon 3 utan större problem. Zonknäckaren hugger givetvis till med zon 4.

    Metasequoia glyptostroboides, kinesisk sekvoja. Har kallats för levande fossil. Arten var endast känd som fossil och troddes vara utdöd sedan miljontals år då den upptäcktes 1941 i en avlägsen dalgång i Kina. Den är en av få barrväxter, som fäller barren på hösten, vilket bl a gör att man också kan njuta av en vacker gul höstskrud. Den har mycket dekorativa platta barr i en vacker, rent grön nyans. Den växer kraftigt och det finns idag jättestora odlade exemplar i trädgårdar och parker över hela världen. Hos oss blir den mera måttfull och 10 meter kan man ungefär räkna med. Härdigheten är mindre god och zon 2 är nog gränsen, möjligen goda lägen i zon 3.

    Picea breweriana, slöjgran. En släkting till vår vanliga svenska gran med ett mycket speciellt växtsätt. Grenarna hänger nästan lodrätt ner utmed stammen vilket ger ett säreget intryck. Det gör att den blir mycket smal och ungefär 10 m hög. Hanblommorna sitter i grenspetsarna och är en stor attraktion. Härdigheten är tyvärr mindre god. Zon 2 är vad som uppges i litteraturen men det kan finnas utrymme för experiment. Den växer ursprungligen i regnrika trakter i nordvästra USA. Vintrarna är milda där men annars viss likhet med vårt klimat.

    Picea omorika, serbisk gran. En slank och elegant gran, som används mycket i trädgårdar på grund av sin måttliga storlek. Den kan visserligen bli en bit över 10 m hög men förblir smal även som äldre. Barrfärgen är mörkt grön med en blå anstrykning och barren är överdragna av en vaxartad glänsande hinna. Härdigheten är god och zon 5 bör inte vara något problem.

    Pinus cembra, cembratall. De vackra barren är det här trädets främsta tillgång. Långa glänsande femtaliga barr gör att den ser lite lätt exotisk ut. Inte kan man tro att den är härdig till zon 7 när man ser den. Ganska smal krona och tätväxande gör att den passar bra i trädgårdar med begränsat utrymme. Som äldre får den dekorativa upprättstående kottar, som är vackert blågröna till att börja med.

    Pinus peuce, makedonisk tall. Ytterligare en värdefull fembarrig tall från Balkan. Också här är det de vackra barren som man lägger märke till. Kottarna är rödbruna med ljusa fläckar av kåda. Härdigheten lite sämre än förra. Här får man nog begränsa sig till zon 5.

    Sciadopitys verticillata, solfjäderstall. Namnet kommer av hur barren är placerade på skotten. De är kransställda på ett sätt som påminner om en solfjäder. Det ger ett mycket speciellt intryck och detta är ett mycket vackert träd. Den blir så småningom rätt stor men växer långsamt och kan därför användas även i en mindre trädgård. Den är rätt ovanlig i Sverige och därför dåligt utprovad vad gäller härdighet. Försiktighetsprincipen anger zon 2 men det finns utrymme för experiment. Visserligen dog många solfjäderstallar i Göteborgsområdet under de kalla 80-talsvintrarna men då var också förhållanden rätt extrema.