Annons
Senast inloggade MagganRo Inger P Marianne i Knivsta Johnny Lotta i Vassunda
Annons

Reumatism

Eden (Isa LKPG);
jan 16 2008 / 15 Kommentarer / 1341 visningar

Jag har fått problem med mina fingrar och då speciellt med ringfingret på höger hand. Yttersta delen precis vid första leden är svullen och tippar liksom nedåt och kan inte rätas ut helt och hållet. Själva leden är också hård och ömmar ordentligt. Jag har länge haft ont i fingret även om jag inte stöter emot som jag gjorde i början. Nu har även andra fingertoppar börjat se likadana ut med smärta i de yttersta lederna. Ringfingret på andra handen ser ut som en kopia av den högra.

Var hos läkaren i september och blev lovad en remiss till röntgen men av någon anledning glömdes detta bort och det dröjde fram till förra veckan innan jag fick händerna röntgade. Nu vet jag inte hur lång tid det tar innan jag får svar och hoppas på det bästa. Fick idag veta att min mormor hade reumatism och att den satt just i händerna. Hon dog när hon var 50 och hade hon fått leva längre kanske hon hade fått reumatism även på andra ställen.  

Undrar nu om någon av er vet om mina problem tyder på reumatism. Läkaren som jag har på vårdcentralen sa inte så mycket när jag pratade med honom och senast sa han att jag måste vänta tills han fått svaren innan han kan svara på mina frågor, vilket visserligen är förståligt men jag oroar mig en del.

Kommentarer

påskalla zon 1 / jan 16 2008 / 22:16

Jag är ju total lekman på det här området, men min gissning är att du kanske har artros i ditt finger, s.k. Heberden-artros som just sätter sig i de yttre fingerlederna. Det är en form som har stor ärftlighet, mina föräldrar hade det och jag har börjat få det i mina fingrar. Nu gör det inte ont längre, men fingrarna svullnar i lederna och känns lite stumma.

En bit ner i den här artikeln kan du läsa om fingerartros.

 http://www.reumatikerforbundet.org/start.asp?sida=3899

Monica H / jan 16 2008 / 22:18
Ja du, jag är ingen läkare men jag förstår om du är orolig. Att gissa sig till vad det kan vara som du drabbats av är ju inte så bra heller , det är ofta därför inte läkarna vill säga vad de TROR att det är, för är det värre är det ju inte så roligt och är det inte så allvarligt har man ju varit ledsen och orolig i onödan så du får försöka att vänta på provsvaren i alla fall fastän det är jobbigt.Är det nu rematism så behöver ju inte det vara så att det är den värsta av "sorterna" Hälsningar Monica H
Rolf i Västmanland / Zon IV / jan 16 2008 / 22:46

Ett enkelt blodprov som togs på mig för länge sedan visade på en förhöjd reumofaktor (om det stavas så) och jag har då och då fingerleder som blir ömma och svullnar. Tack och lov går det tillbaka efter en tid. När jag har besvär så undviker jag tomater, rabarber äter jag aldrig. Fruktsyror kan förstärka problemen har jag lärt mig. Nu när du äntligen fått fingrarna röntgade så får du säkert bra hjälp av din läkare.

 

Helena EW / jan 17 2008 / 09:46
Var påstridig och kräv att tas på allvar! Kräv att få komma till en specialist om din husläkare inte kan ge dig svar eller om de negligerar dig! Jag var mesig och lät läkare kasta mig hit och dit och till och med kalla mig hypokondriker när jag hade problem med min hals och röst 1994 - och ingen tog mig på allvar förrän efter nio månader och då visade det sig att jag hade tumörer på stämbanden. Samma sak hände 2000 då jag kollapsade på jobbet efter att ha varit svårt stressad i många, många år (utan att ha gått till läkare) och dragits med elak värk i kroppen och enorm trötthet. Det tog mig åtskilliga läkare och många tårar innan en ung läkare tog mig på allvar - efter tre år - och jag fick diagnosen fibromyalgi. Efter det har jag fått lära mig mycket om mig själv och min sjukdom och det är till stor hjälp...även om jag inte lyckats förändra mig själv och mitt beteende ännu...men det är inte lätt...
Eden (Isa LKPG); / jan 17 2008 / 10:46

Det stora problemet i mitt fall är den diagnos som jag fick av en tidigare läkare. Hon skrev i min journal att jag har psykiska problem och det gör att jag inte har stor chans att bli tagen på allvar. Ja nu klagar jag.

Detta har gjort att när en läkare läser min journal innan han/hon träffat mig så är domen klar, jag har ont för att jag inbillar mig. Min nuvarande läkare skickade remiss till en neurolog på sjukhuset gällande andra problem men fick tillbaka remissen eftersom att den enligt överläkaren var en dåligt skriven journal. Läkaren menade vidare att min vårdcentralsläkare ska skriva en ny remiss till Smärtkliniken så att de får skriva en ny remiss till neurologen gällande mig. Detta fick jag inte veta förens i förra veckan och då har jag väntat sedan september. Nu ska en ny remiss skrivas och till smärtkliniken får jag inte komma förens om ca 3 månader.

Det var i oktober som min vcläkare tittade på fingrarna och lovade att skicka en remiss till röntgen. Jag ringde i mitten av december och frågade hur det gick med remissen men då fick jag av röntgen veta att ingen remiss skickats in. Jag fick en akuttid och fick komma i förra veckan.

Min vcläkare läste upp vad han skrivit i min journal och då visade det sig att han blandat ihop mig med en annan patient. Han började nämligen tala om bröstcancer och det har jag aldrig haft.

Jag har egentligen givit upp hoppet om att få någon hjälp men eftersom att han också misstänker att jag kan ha en hjärntumör så kan jag inte bara låta det hela vara. Oro hela tiden alltså men konstigt nog är jag ganska lugn ändå.

Helena H. / jan 17 2008 / 13:38

Jadu Isa, man ska orka med en hel del när man är sjuk...

Hoppas att du får någon vettig hjälp. Jag vill bara förtydliga att man kan faktiskt ha en reumatisk sjukdom med normal reumafaktor, normal sänka osv. På vårdcentralerna kan man ibland få känslan av att de kan utesluta reumatisk sjukdom genom normal snabbsänka. Åtminståne har då jag råkat ut för det innan jag hamnade på reumatologen. Självklart skiljer det ju från vårdcentral till vårdcentral. Artros drabbar ju, vad jag förstått, ofta ytterlederna på fingrarna. Psoa - psoriasisartrit kan också göra det.

Ja, jag är ingen expert, hoppas bara att du får någon klok och snäll som hjälper dig.

Kramar

 

kerstin z 5-6 / Zon 5-6 / jan 17 2008 / 15:32
Vad ? Hjärntumör ? varför misstänker han det ?
Helena EW / jan 17 2008 / 16:18

Att bli klassad som psykfall är en utväg som många läkare tar när de inte vill ta tag i värk och smärta hos kvinnor. Man blir så förbannad! Jag råkade också ut för det hos en läkare på Previa. Hon sa att jag vad deprimerad och därför hade värk och smärta, jag hävdade att det var precis tvärtom: att smärtan och värken gjorde mig trött och ledsen. Hon lyssnade inte och jag vägrade träffa det monstret en gång till. Smärtan smög sig på mig under lång tid, flera år och jag besökte inte någon läkare förrän smärtan orsakade totalkollaps...kroppen stängde bara av...och sedan bollades jag runt än hit, än dit utan att någon tog mig på allvar och det mår man inte bra av och inte blir man frisk heller.

 Stå på dig!

Helena H. / jan 17 2008 / 17:56

Helena, hur har det gått för dig då? Mår du bättre nu?

Kram 

Helena EW / jan 18 2008 / 07:20

Tack för att du frågar Helena H!

Mår tämligen hyfsat för närvarande! Är visserligen extremt trött, men kuratorn på sjukhuset hävdar att det är som det ska - d.v.s. helt naturligt - med tanke på att jag kämpat med egen fibromyalgi i så många år, slitit med anorektisk dotter i fem år, att jag tog mig igenom tre nära dödsfall förra året och en stor operation. Magen har läkt fint. Har sovit riktigt hyfsat periodvis - såsom jag aldrig sovit i hela mitt liv, men har också haft perioder med djävulsk värk som förhindrat sömn. Jag tar dagen som den kommer, räknar inte ut alltför mycket för då kommer stressen direkt...och jag är inte det minsta stresstålig längre...klarar ingenting då. Vårdar min dotter som mår allt bättre och hoppas på att det ska hålla i sig. Fick nyss fortsatt sjukersättning så att vi kan kämpa på ett tag till...för hennes liv är viktigt! Å min återhämtning likaså. Ser ljust på tillvaron trots att mitt omfång växt under de stillasittande åren med dottern. Räknar med att kunna få röra mig mera och drömmer om att kunna springa igen...som jag gjorde varje dag innan jag kollapsade hösten 2000. Men jag skyndar sakta...Funderar på att skriva en bok om anorexia tillsammans med dottern...ur två perspektiv...den sjuke respektive den anhörige. Saknade något sådant att läsa när vår dotter blev sjuk och tror att det finns ett behov av en sådan beskrivning för andra föräldrar...för denna sjukdom är så svår att förstå...

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
 
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons