Dagens fågel: Bergfink

3 februari, 2010 kl. 12:19
887 visningar

Eftersom bergfinken, Fringilla montifringilla, varit uppe i flera andra trådar får den bli dagens fågel idag. Den häckar i skog i norra Svealand och hela Norrland och övervintrar i centrala och södra Europa. En hel del bergfinkar brukar alltid övervintra i de södra delarna av Sverige och vissa år kan hundratusentals bergfinkar ses i Skåne om vintern.

Bergfink ingår ofta i blandflockar tillsammans med bofink under höst/vinter/vår och bofink är den art som folk brukar ha svårast att skilja bergfinken från. Men vet man vad man ska titta efter är det inte särskilt stort. Arterna är lika stora och har samma kroppsform men fjäderdräkterna skiljer sig åt på många sätt. Hos både bergfink och bofink ser könen olika ut, så därför tar jag dem könvis.

Bergfinkhanen har helt svart huvud, nacke och rygg. På vintern blir huvudet vitfjälligt. Till våren nöts det vita bort så att huvudet blir svart igen (det är bara topparna på de svarta fjädrarna som är vita). En bofinkhane har grå hjässa och roströd kind. Bergfinken har klart orange bröst och vit mage. Bofinkhanen är roströd på hela undersidan. Bergfinkhanen har orange vingband, bofinkhanen har vita vingband, varav ett är brett och lyser tydligt. Bergfinkhanens oranga färg fortsätter från bröstet in på översta delen av vingen, så det ser ut som att han har en orange kil ”på axeln”. Bofinkhanen är blågrå där.

Bergfinkhonan är mer oansenlig i dräkten än hanen men även hon har orange bröst och vit mage samt orange vingband. Bofinkhonan har inget orange utan är beige undertill och hennes vingband är också beigeaktigt. Bergfinkhonans huvud är gråaktigt med lite svarta inslag på hjässan och i nacken. Bofinkhonans huvud ser mest brunt ut. Liksom hanen så har honan en orange kil på översta delen av vingen, men den är smalare än hanens och lite spräcklig.

Sången hos bergfinken är en lång, utdragen, lite sprucken ton: ”djjööööö”. Locklätet är ett gnälligt ”dje-e!”. Bofinken har en sång bestående av flera toner och locklätet är ett käckt ”fink!”. I flykten säger bofinken ”jupp”.

Bergfinken är en tacksam fågel som kan komma till ens matning oavsett om man bor ute i skogen eller i öppet landskap. Vi som bor lite längre upp i landet får nöja oss med att ha bergfink som matbordsgäst under vår och höst, medan de längre söderut i landet kan ha bergfinken under hela vintern. Vid fågelbordet äter bergfinken gärna solrosfrön och  hampfrön. Den förstår sig inte på fröautomater utan sitter helst på marken. 

Här en bergfinkhane, fotad av min sambo. Notera svart huvud med vita fjäll (kallas bräm på skådarspråk!), orange bröst, vit buk, orange kil överst på vingen och orange vingband:

Jag har lånat några bilder från Anna NV Uppsala. På den första ses en bergfinkhane (till vänster) tillsammans med en grönfink. Notera bergfinkens svarta hjässa (med vita fjäll) och det skarpt oranga bröstet:

På den här bilden syns en bergfinkhane och tre grönfinkar. Notera den breda, oranga kilen som går ut på vingen hos bergfinken:

På den här bilden har hanarna börjat få sin sommardräkt. Längst fram (= hitåt) syns en bergfinkhona. Ganska oansenlig men tittar man noga ser man att hon faktiskt är orange på bröstet. Det är också en hona som sitter och tittar upp i högra delen av bilden, snett vänd mot oss. Förutom bergfinkarna syns sex grönfinkar på bilden:

Som sista bild lägger jag in en utan någon kommentar. Den får ni själva lista ut art och kön på! (Även denna lånad från Anna.)