Faktabank

Salabackar

Art och grupp: Bourbon
Zon: 4
Färg: Rosa
Typ: Bourbon, buskros
Färggrupp: 2
Färg: karminrosa
Doft: Stark
Härdighet till zon: 4
Blomtid: Sommar
Uppdaterad: 2006-04-08 00:48:57

Bild tagen av Hellan, zon: 3

Uppdaterad 19 juli 2016 av Allt om Trädgård

  • Härdig och livskraftig
    Att detta är överlevare åtminstone upp i zon 4 har vi redan sett. Jag har skickat upp den längre norrut för att se hur tålig den kan vara. Till skillnad från de andra rosor jag då hade klarade den ett par extra bistra vintrar på 1980-talet utan några som helst frostskador. Allt annat frös till marken eller dog.
    Men SB är mottaglig för alla svampsjukdomar, även om den inte verkar ta någon större skada av dem om den i övrigt har anständiga levnadsvillkor. Den får ganska lätt rosrost, Anita Bengtsson upplever det som besvärande, själv har jag aldrig haft rost på just SB men en del mjöldagg och lätta angrepp av svartfläcksjuka har förekommit.
    På det hela förefaller den utvecklas bäst och bli vackrast i tämligen mager jord, även om jag med framgång odlat den också i fet lera.

    Mer om identiteten
    Det har framkastats att SB skulle vara en ljus form av Great Western, en ros som den onekligen påminner om. Men det finns också så stora morfologiska skillnader, bl a i nyponens storlek och form, att det förefaller orimligt att SB skulle vara en färgvariant av GW.
    I Europarosariet i Sangerhausen fann jag sommaren 2005 tre olika rosbuskar som påminde så starkt om SB att de kan tänkas vara samma ros. Två av exemplaren skyltades som oidentifierade: ’Rote centifolia aus Melldorf von Frau Nissen’ men den tredje kallades Lea rubra, centifolia av okänd ålder och härkomst som jag inte lyckats hitta någon information om. Är det ett nyskapat ’Sangerhausennamn’? Kanske får vi ett svar med tiden. Jag har många invändningar mot att kalla detta för en centifolia, men vem vet?

    Spridningsområde. SB förekommer således ganska ofta i landskapen närmst norr om Mälaren, men även söderut. Finns det gamla exemplar också norr om Uppland-Västmanland? Är det i Mälardalen den odlats mest? Varifrån kommer den? Många frågor återstår att besvara när det gäller denna praktfulla och mycket karakteristiska ros.

  • Skerikes biskopsros eller Salabackar eller…

    En av de oftast uppvisade rosorna, femte vanligaste, under den Uppsalabaserade rosinventeringen 2005 var en ganska iögonenfallande sort som vi inom rosensällskapets Uppsalagrupp länge känt som ’Salabackar’. Att det är samma ros som i Västerås går under namnet ’Skerikes Biskopsros’ kunde vi konstatera vid ett besök hos Anita Bengtsson i just Skerike för några år sedan. Jag har också sett den på ödetomter i Västerås och ett mycket praktullt ’herrelöst’ bestånd växer vid en utfart från Södertälje. Och att döma av Rolf Engströms bilder har samma ros också hittas på Tofta skjutfält på Gotland. Så det är uppenbart att detta varit en väl spridd och uppskattad ros.

    Anita Bengtssons fynd
    Anita berättar att hon första gången mötte SB, som jag nu för enkelhetens skull kallar den, något av de första åren på 1970-talet, sedan en gata som stryker förbi biskopsgården i Västerås breddats, så att det plank som skyddar trädgården från insyn flyttats in och en remsa av trädgården hamnat på gatusidan. Senare upptäckte hon att samma ros också växte vid Skerike prästgård och vid två kyrkoherdearrenden i socknen. Under de sista åren har flera fynd rapporterats från olika håll i Västmanland.

    Mitt eget fynd
    Själv hittade jag rosen ungefär samtidigt med Anita men på en ödetomt nära mitt hem i Salabackar i Uppsala. Det var i en gammal trädgård som stått övergiven ett bra tag och vars växtlighet genom kommunens försorg årligen slogs, så blommorna gömde sig nära marken. Rosen var inte det första jag hittade när jag snokade runt efter växter till min egen lilla lägenhetsträdgård. Och jag kunde förstås aldrig ana vilken växtkraft den skulle visa sig ha. Det var min allra första hitteros och en av de första rosorna jag lärde känna överhuvudtaget. Jag skulle komma att hitta fler rosor i övergivna trädgårdar längs samma gata och i närområdet och jakten på deras identitet grundlade mitt rosintresse.

  • Presentation av Salabackar
    Efter många års letande, läsande och funderande bestämde jag mig för att SB nog är en bourbonros. Men Anita Bengtsson har efter en liknande process kommit fram till att det nog är en centifolia. Kanske kommer POM-inventeringen så småningom ge oss ett svar.

    SB är en starkväxande ros med mycket riklig rotskottbildning, så den bildar lätt stora snår. Friväxande blir den drygt 1,5 m hög, högt bågböjd av de tunga blomklasarna. Själv har jag odlat den som ca 2,5 m hög klätterros.
    Bladen är gröna, relativt stora och brett ovala, svagt glänsande och enkelsågade. Det typiska antalet småblad är fem. Stiplerna är små, korta och saknar fransar.
    Grenarna är ljust gröna med dragning åt olivgrönt. Blomskott har måttligt tätt med borsttaggar och nåltaggar. Äldre grenar har vanligen glest sittande svagt krökta klotaggar, men nåltaggar förekommer också särskilt på partier närmast blomskotten. Borsttaggar förekommer nästan uteslutande på blomskotten. Taggarna är ljust brunbeige, på unga årsskott rödaktiga mot basen.
    Blommorna är relativt stora, 6–8 cm, och fyllda, >40 kronblad, med ett relativt öppet centrum med förkrympta kronblad och gula ståndare som sällan bildar någon välutvecklad krans. Knopparna är stora och rundade med en kort spets. Blomman är relativt hög och flat–lätt välvd; hos den fullt utslagna blomman böjs de yttre kronbladen bakåt. Blombladen sitter i ofta fler än fyra lite lösa och oregelbundna grupper som blir allt mindre markerade ju mer blomman slår ut, så att medan relativt nyutslagna blommor har en karaktäristisk knölig omkrets, har den snart överblommade en närmast rund. Blomfärgen är intensivt cerisrosa-röd, starkast i början av blomsäsongen och hos nyutslagna blommor sedan allt ljusare och mildare. Färgen är intensivast i kyligt väder; i stark värme kan blommorna bli mycket ljusa. Blombladens undersida är alltid ljust rosavit. Längst in är blombladen vita, och vita mittstreck som löper ut mot ytterkanten förekommer regelmässigt. Blomfärgen är lätt strimmig eller melerad i olika nyanser. Doften är relativt stark.
    Blommorna sitter i klasar om 1–5, 3 är vanligast. Foderbladen är relativt korta och breda med en måttligt utdragen spets och små, smala sidoblad (fransar);. Så gott som varenda blomma ger nypon.
    Nyponen är hårda, tjockväggade, runda–lätt ovala, klarröda med vid öppning, upp till ca 2 cm höga och breda . Den röda färgen löper ner på blomskaftet, som är rakt hos mittblomman men har ett ’knä’ i sin nedre fjärdedel hos sidoblommorna. Nyponen behåller vanligen sin röda färg hela vintern och äts sällan av fåglar. SB ger ofta grobart frö.

  • Salabackar är en s.k. hitteros som spridits till många trädgårdar runt om i Sverige. Vanligast har den varit i Sala-Västerås-Uppsalatrakten. Jag tog några rotskott från en enorm buske i en trädgård i Tullinge för 7 år sedan utan att veta vilken ros det var. Hittade den senare i Östra Tunhem där Reino Korhonen kallade den Västerås Biskopsros. Det är fråga om en bourbonros som ingen ännu kunnat identifiera. Den är mycket anspråkslös, härdig och blomvillig (engångsblommade);. Blommorna är stora och starkt doftande.